Jag har nu en hel del lärkträd, som planterats av min förfader för över 100 år sedan. Det är ett intressant material, ganska olikt de träslag jag använt hittills (främst al och asp).

Lärkträ “bryts” lätt vid bearbetning, detta har både för- och nackdelar. Trädet lämpar sig väl för lite grövre uttryck, både i form och yta, och därmed också en lite större storlek.

Jämfört med tidigare träslag blir det en ännu mera croquis-aktig process, som kanske kan jämföras med akvarellmålning. Materialet skapar överraskningar som man som bäst kan utnyttja, och som värst klåpa bort. Lärkträ har också i sig själv en egenskap som förhindrar det från att förmurkna, så skulpturerna lämpar sig bättre än tidigare att lämnas ute.

I now have quite a few larch trees, planted by my ancestor over 100 years ago. It is an interesting material, quite different from the types of wood I have used so far (mainly alder and aspen).

Larch wood “breaks” easily when processed, which has both advantages and disadvantages. The wood lends itself well to a slightly rougher expression, both in shape and surface, and thus also a slightly larger size.

Compared to previous types of wood, it becomes an even more croquis-like process, which can perhaps be compared to watercolor painting. The material creates surprises that can be used at best, and at worst, make you fail. Larch wood also has a property in itself that prevents it from rotting, so the sculptures are better suited than before to being left outdoors.